Är mitt ex tänka på mig under någon kontakt

Tufft att komma över sitt ex.. För mig tog det slut för över 3år sedan. Men så fort jag ser en bild på henne eller att någon pratar om henne så börjar man sakna henne, trots att förhållandet inte var det bästa. Man vet att man ska gå vidare, träffa någon ny.. Men det är bara så svårt, ingen aning varför det känns som det gör. Försök tänka dig in i hans situation.. Om du har dessa tankar på ditt ex så finns de där av en anledning, oavsett vilken den är. Antingen saknar du HONOM eller också saknar du TANKEN på honom eller på någon där det känns RÄTT. Kanske är det så att ingen av dem är rätt för dig? Jag hade nog tagit en time-out. Mitt ex för år sedan har jag ingen kontakt med och kommer inte ha det heller i framtiden. Mitt ex för nån månad sedan sårade mig väldigt mycket, som han alltid gjort, så jag bad han dra och blockerade han överallt och la hans nr i skräpposten på mobilen. Kollar in på den mappen ibland och ser hur han försöker ta kontakt igen. Hans kärlek till dig måste vara starkare än hans största rädsla, annars är han inte värd att vänta på och han är inte menad för dig. 5. Han undrar om du har gått vidare. Dejtar du någon annan? Han har inte haft någon kontakt med dig och han vet inte om det finns någon annan man i ditt liv och att inte veta tar kål på honom. En av bloggvännerna frågade om jag inte kunde skriva om varför man inte skall höra av sig till sitt ex som ”dumpat” en, och hur man skall tänka för att kunna avstå söka kontakt. Det är lätt att ge råd, men […] Kan tänka mig att det är mycket värre då på ett sätt eftersom hela ens liv förändras så mycket mer men jag och mitt ex hann som aldrig komma ur förälskelsefasen (den varade i fyra år för oss) och det kändes inte som vardag med honom vilket också är tungt. Hej. Mitt senaste förhållande har precis spruckit till stor del för att jag inte kunde sluta tänka på att det innerst inne är mitt ex jag vill ha ett liv tillsammans med och därför inte kunde hänge mig tillräckligt, men även för att personkemin inte fanns där och vi inte hade samma värdegrund. Jag kanske är en obotlig romantiker men jag berättar mitt sätt att tänka. Lycka till! Skrivet av Jonna: Tack: för ditt svar. Det värmer mig att höra att ni hittat tillbaka till varandra. Kruxet för mig är att jag under den tid jag bott ifrån mitt ex fått kontakt med en annan fin kille. Jag och mitt ex hade tät kontakt via mejl och telefon. Det tog inte så länge innan han började såra mig igen, precis som när vi var sambo. Först lovade han mig guld och gröna skogar och sedan visade han sig vara samma skitstövel han var förut. Jag är glad att jag tillät mig ha känlsor och jag är glad att min man förstod. Fråga: Jag är bästis med mitt ex. Vi var ihop när jag var 19, men har sedan dess utvecklat en otroligt fin vänskap.Vi bor i samma stad och brukar hänga flera gånger i veckan, prata i telefon dagligen och hjälpa varandra. Några kärlekskänslor finns inte kvar, bara en genuin omtanke för varandra.

Svartgula Röster, februari 2020: Fredrik Söderberg

2020.02.06 16:15 AIK-intervjuer Svartgula Röster, februari 2020: Fredrik Söderberg

Vår allra första intervju är med AIK Fotbolls Fredrik Söderberg. Berätta lite om dig själv, vem du är och vad du gör. Biljett- och Marknadschef är titeln. Det jobbet innefattar även att vara ansvarig för vår kommunikationsgrupp, och också ytterst ansvarig för hur vi bedriver våra kringarrangemang, alltså hur vi bedriver våra arrangemang på ett sätt som lockar mer publik. Sen är min kollega Henrik Koch ansvarig för hur vi bedriver arrangemangen utifrån hur Svenska Fotbollförbundet säger att vi ska bedriva dem. Jag har jobbat här i AIK i drygt ett och ett halvt år. Innan dess har jag jobbat med AIK till stor del på Nationalarenan. Jag har jobbat på Stockholm Live med sportevenemang med olika förbund, t.ex. innebandyförbundet, handbollsförbundet, ishockeyförbundet, osv. AIK:are sen grunden. Har aktivt gått på matcher sen jag var 12-13 år tror jag.
Hur kommer det sig att du blev Gnagare från första början? Det är många som redan vet att min pappa jobbade i AIK som sportchef under 90-talet, och då är det många som tror att det är på grund av honom. Till viss del är det ju det, men han var inte född AIK:are. Jag blev AIK:are som protest mot honom, och sen började han jobba i AIK. Så han började jobba i AIK först efter att du blev Gnagare? Ja, precis. Så det kanske var tack vare dig han började? Haha, kan vara, men det vägde nog inte mycket in tror jag. Men min vilja att stå för nånting eget föll ju lite när han började jobba i AIK. Men det var liksom ett aktivt val jag gjorde att bli Gnagare när jag var 8-9.
Vilket är ditt bästa AIK-minne? Oj, det finns så otroligt många. Men det jag brukar svara på den frågan, bara för att det kom spontant för mig nån gång, det är sista allsvenska matchen på Råsunda. Jag var där med min son som var 10 år, och det blev väldigt starkt tyckte jag. På 90-talet var jag aktiv på olika läktarsektioner. Sen fick jag barn när jag var 24 år, och då var det några år där i början på 00-talet då jag gick betydligt mindre frekvent på matcher. Sen från Superettanåret ’05, då började jag gå på familjeläktaren tillsammans med honom [sonen] för han var 4 år. Så från ’05-’12 på Råsunda så betydde familjeläktaren väldigt mycket för mig. Vi skapade en väldigt egen atmosfär där. Min son blev så mycket AIK:are tack vare det här, och idag har han ju eget årskort på Norra. Jag visste att det här var sista allsvenska matchen på Råsunda med honom. Jag visste att sen skulle han gå mer själv på Nationalarenan utan mig, på Norra Ungdom. Det blev både ett fint farväl för mig av Råsunda (även om Napoli-matchen kom sen), det blev på nåt sätt ett avstamp för den eran som hade betytt väldigt mycket för mig, och starten på nånting nytt, framförallt för honom. Det var nästan som att överlämna nån form av AIK-skap till honom i den stunden. Väldigt lång utläggning av mitt starkaste AIK-minne, men det betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det mängder av andra minnen också.
Vad har AIK som klubb betytt för dig? Det har identifierat mig som person till väldigt stor del. Alltså jag identifierar mig ju som AIK:are i så mycket… Det blir en stor del av din identitet? Exakt! Bara det gör ju att jag känner mig som i symbios med klubben, på gott och ont. Ibland har det varit så mycket att det nästan sliter på en att vara fotbollssupporter. Men det gör ju också att alla de stunder när euforin är som starkast (och det behöver inte vara segrarna på plan, för mig är fotbollen väldigt, väldigt mycket gemenskap, som jag beskrev med min son t.ex.), allt det gör det ju ännu starkare sen. Det blir så tydligt att det är en del av ens identitet och personlighet. Och nu är det ju en helt ny era i egenskap av anställd inom AIK. Nu går man ju liksom in på ett… Det blir en annan typ av relation? Exakt! Nu betyder det ju mer för en på ett sätt, fast på ett helt annat sätt så att säga.
 
Vad innebär egentligen din roll som biljett- och marknadschef? Hur ser en vanlig dag på jobbet ut för dig? Jag är resultatansvarig för våra matcharrangemang, att dra in så mycket folk som möjligt. Det är det enkla svaret. Sen är jag som sagt ansvarig för kommunikationsavdelningen. Vi kommunicerar ju mer än bara biljetter och årskort. Så jag är ju också delaktig i merchandisekampanjer, hur vi kommunicerar nya transfers, hur vi jobbar med våra kommunikationssystem (vi har t.ex. investerat i ett nytt mailverktyg för att kommunicera mycket mer digitalt) – alla den typen av delar. Vad kommunikationsavdelningen behöver för att kunna göra ett bättre jobb. Så det är ju två delar på det sättet. Men ytterst skulle jag säga att jag är resultatansvarig för matcharrangemangen.
Nu är det drygt två månader kvar till den allsvenska premiären, och bara tre veckor [läs två veckor] kvar tills Svenska Cupen drar igång, där gruppspelet som bekant ingår i årskortet. Ifjol spelade vi cupmatcherna på Nationalarenan för att alla skulle få plats, men i år är vi tillbaks på Skytteholm. Hur ser det ut med kapaciteten och biljettrycket? Matcherna är slut på Skytteholm. Helt slutsålda båda två? Helt slutsålda båda två, ja. Kapaciteten är 5200. Eftersom det nu är slutsålt till båda två redan innan försäljningen öppnats upp för de som inte har årskort, finns det då en chans att ni kanske lägger till ytterligare en träläktare eller utökar kapaciteten på något sätt? Vi har maxat den så mycket det går. Den normala kapaciteten är bara på 3000+ tror jag. Huvudläktaren tar ju bara 1000. Så vi har byggt till läktare och utökat den så mycket vi får egentligen. Så det kommer inte gå att utöka nåt mer än det redan är utökat? Nej, tyvärr. Och det ska vi säga att det kan ju finnas sin charm med Skytteholmsarrangemang, men det handlade om att Nationalarenan inte var tillgänglig, annars hade vi självklart spelat där.
Sen rullar årskortsförsäljningen på som vanligt parallellt med förberedelserna inför cupen, fast med ett par nyheter för i år, vilka vi strax ska gå in på. Hur ser det ut med årskortsförsäljningen just nu? Vi har precis passerat 10 000 igår [läs onsdag 29/1], och vi ligger alltså över 50% högre jämfört med motsvarande datum ifjol. Vi ligger därmed mer än två månader före, dvs. de här siffrorna nådde vi i slutet av mars ifjol. Då hade vi premiär den sista mars, nu har vi ytterligare en vecka på oss. Vi har en målsättning på 12 000, vi passerade precis 10 000, och vi sålde totalt 10 723 på hela förra året. Jag beräknar att de 700 som är kvar för att passera fjolåret, det gör vi här i februari månad, och sen går vi all in sista månaden för att passera målet på 12 000. Så ur det perspektivet gör vi ett väldigt, väldigt bra årskortsrace i år!
Du har ju avslöjat för mig att ni snart ska lansera en ny kampanj. Vad kan du berätta för våra forumsmedlemmar om den stundande kampanjen? Jag kan berätta att den kommer leva längre än bara årskorten. Jag tror vi går mer och mer mot kampanjer för att starta upp säsongen snarare än att bara driva årskort. Sen är ju årskort ett steg i det. Vi såg exakt samma sak egentligen ifjol, då med kampanjen ”Med dig vill jag leva”. Sen utnyttjade vi det när vi lanserade en Europatröja. Vi utnyttjade det när vi tillsammans med Volkswagen lanserade Ink Edition-bilen, där man måste ha en AIK-tatuering. Vi spann vidare på det när vi jobbade med en insamlingskampanj till Hjärt-Lungfonden i Ivan Turinas minne, då gjorde vi om det till ”Med dig fick vi leva”. Kampanjen levde vidare över hela året, och ”Gnaget on tour” (som var året innan dess) levde också vidare under hela året. Vi går mer och mer mot den typen av format, så det kan man förvänta sig. Man kan också förvänta sig att vi på ett sätt går ifrån det traditionella sättet som vi brukar göra kampanj, men det kommer också vara retro, att vi går tillbaka lite till det klassiska sättet att göra kampanj. Låter motsägelsefullt, men det ska bli intressant att se vad det blir.
 
En av årets stora nyheter är den stora prissänkningen, där ni valt att sänka priset på 44% av våra årskortstyper med sammanlagt uppemot 2½ tusen kr. Hur kommer det sig? Vi vill stretcha priserna mer för att skapa möjligheter för människor att kunna gå oavsett vilken livssituation du befinner dig i, och vi vill också segmentera vissa läktarsegment för att markera att det inte är här vi ska göra den stora vinsten. Det här har andra värden. Norra Stå är ju till viss del ett sånt segment, Norra Ungdom och ungdomssektionen är absolut ett sånt segment, familjeläktaren – det finns andra attribut där. Det är därför vi har valt att stretcha de priserna, för att vi ska verkligen markera och berätta för vår supporterskara att det här är läktarsegment som har andra värden än det strikt kommersiella.
Vad har prissänkningen lett till? Har ni sett några skillnader jämfört med tidigare års försäljning till följd av att så många årskortstyper blivit billigare? Normalt sett skulle jag säga att pris egentligen inte är en fråga för människor när man väljer att gå på fotboll. Årskorten är en större investering, så där tror jag att det gör större skillnad, men tittar man på lösbiljetter har vi sett att det gör ingen skillnad. Det finns ju rim och reson i det så att säga, men i de prisintervall som vi ligger. Om vi har gjort en rabatterad kampanj (vilket vi som princip nu aldrig gör) så ger det ingen effekt, så pris generellt är inte den stora frågan. På årskorten, som sagt var, där är det ju en större investering. Där kan jag verkligen se att det kan göra skillnad. Men jag tror att vad det verkligen ger är ett signalvärde. Jag tror att vi kommunikativt har varit duktigare på att berätta att vi har reducerade prisklasser också. Så vi har sålt många fler årskort jämfört med ifjol och det ser väldigt bra ut i år, men du tror inte att det nödvändigtvis beror på prissänkningarna? Du tänker att folk som vill gå och se AIK kommer göra det, oberoende av priset? Ja, jag tror att prisskillnaderna har haft en del i det naturligtvis. Framförallt på Norra har det säkert haft det. Men framförallt tror jag att vi har varit duktigare på att kommunicera.
De största prissänkningarna får våra barnfamiljer, ungdomar, studenter och pensionärer avnjuta. På Norra Ungdom har ni dragit av 1/3 från årskortspriset, medan studentårskorten på Norra blivit hela 59% billigare! Dessa två grupper betalar nu bara ca 30kmatch i snitt, medan barn, ungdomar och pensionärer med årskort på familjeläktaren bara betalar ca 20kmatch. Kan vi se detta som att föryngringen av spelartruppen nu även ska följas upp av en föryngring på läktarplats? Ja, men det var en bra liknelse, haha. Jag har inte resonerat så, men jag snor den idén av dig. Egentligen handlar det om att visa att vi ska inte kapitalisera på barn. Jag går ju bara tillbaka på mig själv, hur jag har lyckats förmedla ett AIK-skap till mina barn så att de, när de sen står på egna ben och klarar av att hantera egna räkningar, kan ge tillbaka till AIK. Det är signalvärdet här. När det gäller pensionärer är det snarare tvärtom. Du har levt ett AIK-liv och är värd att inte känna att det är dig vi ska göra vår kommersiella tillväxt på. Så det är två grupper som står ut gentemot generell AIK-publik på det sättet.
 
En annan uppmärksammad nyhet är nedstängningen av det tredje etaget. Vad har föranlett detta beslut? Vi har ett problem i AIK, vi har för stora glapp mellan vår högstanivå och vår lägstanivå. Vi gör fantastiska matcher mot Sundsvall [50 128], Hammarby [49 034], osv, och samtidigt har vi matcher som är på en nivå som nästan inte känns värdig AIK där vi är som klubb. Skillnaden mellan högsta- och lägstanivå för säsongen 2019 var 34 000 personer. Om vi ska få en tillväxt över tid, då har det visat sig att det är svårt att kallkullera med de här stormatcherna. De styrs också utifrån sportsligt läge, utifrån friktion och rivalitet, osv. AIK – Djurgården 2019 drog 45 000. Det är ju inget säkert kort att det alltid drar 45 000 för att det är AIK – Djurgården, utan det finns många osäkerhetsfaktorer i det. De matcherna har bevisligen inte lett till att vi får ett drag i klubben i övrigt. Vi kan inte marknadsföra de matcherna som stormatcher för att få en ökad effekt på övriga matcher, det har varit rätt tydligt. Varför vi har en lägre beläggning är sen också för att vi har ett köpbeteende som är väldigt, väldigt sent. Det är det vi vill förändra med stängningen av läktare 3. Nu vet alla att det är grundkapaciteten, och då vill jag slå hål på några missförstånd här:
  1. Vi tror inte att effekten av att stänga läktare 3 blir att folk som köpte läktare 3-biljetter till matchen mot Hammarby eller Djurgården nu kommer vara mycket mer benägna att gå på en match mot Varberg eller Helsingborg mitt i sommaren. Det är inte den effekten vi söker. Effekten vi söker är t.ex. på premiären. Vår premiärmatch har historiskt sett kunnat sälja slut på två läktaretage, men de sista biljetterna säljs på dagen för att man förväntar sig att vi kan öppna läktare 3 om det skulle ta slut. Vi vill nu kommunicera tydligt att vi inte kommer göra det, och då kan vi använda Maribor-matchen under sommaren som ett tydligt exempel. Där kommunicerade vi att vi inte kommer öppna mer än läktare 1, vilket gjorde att matchen fick ett självdrag och en känsla av ”Nu kommer det att ta slut här”. Får vi upp den effekten kring premiären – ”Nu är det den här kapaciteten som gäller, vi har redan sålt den här mängden årskort, det finns bara den här kapaciteten kvar att sälja på” – då vill vi få den effekten att folk tänker ”Nu måste jag förse mig med biljett nu!” Säljer vi sen slut premiären tidigt, då har vi som jobbar med biljettrekrytering mycket, mycket längre tid på oss och mycket bättre resurser att fokusera på de nästkommande matcherna. Kan vi fokusera på dem, kan vi göra en uppgång på dem p.g.a. att vi är duktiga på att kampanja och får mer tid på oss att kampanja. Tidigare har vi levt på att ”Nu går vi all in på premiären ända tills det är dags för premiären, nu har vi gjort premiären och fokuserar på nästa match.” Nu hoppas vi kunna fokusera på nästa match 1-2 veckor innan premiären. Det är samma sak när vi har derbymatcherna. Tar de slut på dagen? Bra! Då kan vi lämna den och fokusera på nästa match. På så sätt kommer vi kunna höja AIK:s publiksnitt och lägstanivå, och då kommer vi kunna påvisa hur vi höjer vårt snitt, vad vi är duktiga på att dra folk och hur kul de här matcherna är att gå på, för folk drar folk. Och så kommer vi skapa ett beteende där framförallt våra årskortsinnehavare går i större utsträckning än vad de gör idag. Så det är det första.
  2. Det andra jag också vill slå hål på, som jag har sett dykt upp på diverse forum och debatter: Man tolkar beslutet kring stängning av läktare 3 som nån form av panikåtgärd mot Hammarby, och det vill jag i det starkaste demontera! Få saker intresserar mig egentligen så lite som vad Hammarby gör i sin publikrekrytering. Det är ingenting som ska få styra hur AIK jobbar med sin publikrekrytering. Vi vet att vi har flest medlemmar, vi vet att vi har flest antal sympatisörer i landet, och vi vet att vi har störst kapacitet, även med en stängning av läktare 3. Vi har alltså alla förutsättningar i världen att återta vår rättmätiga plats som Sveriges publiklag nummer 1! Det är bara upp till oss själva! Att snegla på Hammarby eller jaga Hammarby, det är inte intressant för mig. Jag ser AIK:s utmaningar och problem, det är de som vi ska fokusera på, och det är att årskortsinnehavarna går i för liten utsträckning (vi har för dålig beläggning på våra årskort under våra matcher), vi har ett för sent köpbeteende, och vi har för stora glapp mellan högsta- och lägstanivå. Det är de utmaningar som vi har i vår klubb. Sen tycker vi självklart att ordningen är felställd. Hammarby ska inte vara före oss. Den självbilden måste vi ha. Men det finns inget självändamål för mig i att bara fokusera på Hammarby. Jag vet att gör vi rätt saker för AIK så har vi de bästa förutsättningarna till att åter bli Sveriges publiklag nummer 1. Du fokuserar alltså på AIK:s kapacitet och hur ni ska nå upp till den, oavsett hur det ser ut i något annat lag? Exakt! Exakt. Det är det absolut viktigaste.
Nu ska jag vara ärlig och säga att de opinionsmätningarna som jag har gjort säger att en majoritet tycker att beslutet är bra, så jag känner inte att vi slåss i motvind på något sätt, men jag hör ju ändå argumenten mot det, och det tycker jag är bra. Jag tycker AIK ska ha ett sånt klimat att vi ska kunna diskutera såna här frågor. Jag förstår, och kan verkligen själv känna, att det är ju de här matcherna med 49-50 tusen som varit vårt starkaste kort. Det som har utmärkt oss och där vi verkligen kan visa att det här är det ingen annan klubb i Sverige som klarar av. Så det är ju inte ett enkelt beslut att fatta att nu välja bort den typen av matcher, både emotionellt och logiskt. Jag skulle säga att det är ett modigt beslut just därför, för vi vet att vi medvetet väljer bort den möjligheten. Men det är mer utifrån varumärkesbyggande eller identitetsbyggande än ekonomi. Ekonomin kan vi ta hem på andra sätt. Ekonomiskt ger inte läktare 3 oss jättemycket. Det innebär att vår prenumeration på (i princip) varje säsongs högsta publiksiffra blir svårare att försvara, men du är beredd att göra den eftergiften för att få ett högre tryck på de mindre matcherna? För att AIK ska växa över tid, ja! Sen är ju målsättningen att vi ska öppna läktare 3 igen, det har vi ju varit supertydliga med. Men vi måste komma till ett läge där en öppning av läktare 3 inte kannibaliserar på köpmönstret, för det är det som sker idag.
Många har spekulerat i vad som skulle ske vid ett massivt biljettryck inför t.ex. derbyn. Vad gör ni om etage 1 och 2 säljer slut? Då är det slut. Så det finns ingen som helst chans att ens delar av läktare 3 skulle öppnas? Då vore vi super-otrovärdiga! Vi kan inte gå ut och säga att vi håller på en princip och sen ge efter. Det går inte att se sig själv i spegeln efter det. Om det inte är ett demokratiskt årsmötesbeslut som säger att vi ska riva upp det här beslutet, då rättar vi oss såklart efter det, det är ju inga konstigheter. Men inte baserat på ett tryck, för vi har ju varit jättetydliga med vad det är som gäller, och folk har ju köpt årskort utifrån det. All trovärdighet skulle ju falla.
 
En sak som kraftigt präglade fjolårssäsongen var polisens hårda offensiv mot svensk fotboll, och däribland polisens tuffa inskränkningar på publikkapaciteten. Enligt Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) var AIK en av de klubbar som drabbades hårdast av polisens beslut. Hur känner du av dessa nedskärningar i din roll som biljett- och årskortsansvarig, och hur har de påverkat AIK Fotbolls publiksiffror? Jag känner av dem i allt jag gör egentligen. Dels rent praktiskt är det ju omöjligt att planera för biljettsläpp när du inte vet kapaciteten som du blir tilldelad. Det är verkligen ett jätteproblem. Dessutom upptar det så mycket av vår supporterrörelse och vår klubbs tid och mindset att vi nästan inte kan nå ut med nånting annat. Jag vet ju supportrar som har uttryckt det att man blir nästan irriterad när vi ska marknadsföra, oavsett om det är biljettförsäljning eller merchandise, att ”Jamen ta tag i polisfrågan istället”. Kapacitetneddragningen i sig drabbar ju Norra, och mycket av villkoren i polistrappan är också fokuserat på Norra (inte alla, en del är naturligtvis mer generella). Jag tror att det går ut över Norra på så sätt att det tar väldigt mycket på supporterrörelsen i sig. Sen har ju fjolåret skapat en konflikt mellan supportergrupperingar och AIK Fotboll, som jag upplever att vi nu har tagit steg till att bromsa och förändra. Det är långt ifrån klart, men vi har en handlingsplan där iallafall som vi har presenterat för supportergrupperingarna, och som vi också kommer att kommunicera kring. Ur rent biljett- och årskortperspektiv påverkar det ekonomiskt så till vida att vi har så begränsad mängd biljetter och årskort att sälja på Norra, det ser vi bl.a. mot Sundsvall. Sen vill jag också säga att taket på Norra [årets årskortstak] på 3000, det är egentligen inte taget utifrån villkorstrappan. Det är också en fördom som många har. Det är inte baserat på åtgärdstrappan, utan det är baserat på att vi vill skapa en miljö på Norra där du tar ansvar för den inramningen som är där. Då har vi begränsat det till 3000 för att vi vet att det är kärnan så att säga. Det här beslutet fattades egentligen redan under våren, innan vi fick de här kraftiga neddragningarna på hösten. AIK började ju drabbas av de här extremt skiftande neddragningarna från sommaren och framåt under hösten, även om vi hade neddragningar under våren också. Jag minns inte om det var Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) eller Göran Rickmer (Hammarbys säkerhetsansvarige) som var med i 08 Fotboll eller 3-5-2, och som där nämnde att AIK drabbats av publikneddragningar i samtliga matcher 2019! Stämmer det? Sen 2016 skulle jag säga att vi har haft neddragningar. I varenda match? Ja. Vi är den enda klubben som har drabbats av åtgärdstrappan från start. Åtgärdstrappan fattades som beslut 2015-2016. Norra har egentligen i grunden kapacitet för 6700. Vi själva har sagt att vi klarar av att hantera 5500 och fortfarande kunna garantera ett tryggt och säkert evenemang, med tillräckligt god service, fria utrymningsvägar, osv, så det har vi satt som vårt eget max. Trots det har AIK tillåtits en grundkapacitet på 4500 i vanliga matcher och 4000 i derbyn i flera år, så vi har ju haft neddragningar från första början. Det som hände 2019 var att man ändrade tillämpningen av åtgärdstrappan från polisens håll, och då har AIK varit en av de klubbar som 2019 drabbats hårdast utifrån det också. Tittar man procentuellt sett på vår kapacitet så är det ett jättestort glapp mellan vad vi får tillåtelse att ta in och vad vi skulle kunna ta in. Som svar på din fråga genomsyrar det [polisens inskränkningar] nästan allt. I min roll som kommunikationsansvarig blir det dessutom en ännu större fråga därför att AIK behöver ta ställning. Konkretionen är att polisens tillämpning av åtgärdstrappan är fullständigt huvudlös. Allt annat åsidosatt så är den fullständigt verkningslös. Den har ingen effekt av det den vill uppnå, och den gör livet för oss som arrangör extremt svårt. Den är kontraproduktiv i vårt arbete att skapa trygga och säkra arrangemang. Så det är extremt frustrerande att arbeta under de premisserna.
Vi har fått in en medlemsfråga på detta tema. u/Baby_Bamba skriver såhär: ”Har funderat på det här med polisens vansinnesvåg [som Bamba kallar villkorstrappan] och dess påverkan på biljett- och årskortsförsäljningen. I somras fick vi lov att stänga ner Norra mot Tiraspol, både vi och Bajen hade matcher där kapaciteten i klackarna drogs ner till lägre än antalet biljetter som redan var sålda (och det med extremt kort varsel), och nu har oförutsägbarheten även drabbat antalet klackårskort som klubbarna kan erbjuda. Har AIK nån plan på vad man ska göra om kapaciteten dras ner på samma sätt igen (dvs. till lägre än antalet redan sålda)?” Nej, det har vi inte. Det är för att det skulle legitimera åtgärdstrappan som företeelse, och vi lägger allt vårt fokus på att förändra den tillämpningen. Hamnar vi i den situationen så kommer vi bli tvungna att lösa det, det vet vi. Men att lägga tid och kraft på att planera en sån sak skulle vara att ge upp.
 
På tal om medlemsfrågor har vi även fått in några från u/eyewoo, som undrar varför AIK inte kör puben under NA inför varje hemmamatch? Av kostnadsmässiga skäl, av logistiska skäl och av atmosfärskäl. För det första, ska vi köra det nåt annat än på sommaren, då behöver vi installera värmeväggar osv, vilket är kostsamt. Vi har inte riktigt den volymen på försäljning och atmosfär än så länge för att kunna motivera det. Sen handlar det också om att vi, som det är logistiskt just nu, bara kan göra det utifrån matcher som inte har ett stort bortafölje eller någon form av rivalitet i sitt bortafölje, för att bortaentrén är precis i anslutning. Så vi får titta på sin höjd på matcher som Örebro och Elfsborg. Norrköping går inte t.ex. Helsingborg är nästan gränsfall, utifrån att det blir krock i flöde så att säga. Men det är en logistisk fråga som man kan titta på naturligtvis. Men det är ju roligt att frågan kommer upp, för vi vill ju hitta den typen av samlingsplats också, och göra nånting av det. Historiskt inom AIK har vi experimenterat mycket. Inflytten till Nationalarenan har ju inte riktigt varit oproblematisk, så vi har behövt experimentera och testa mycket för att hitta rätt. Nu har vi nån form av devis som vi jobbar efter - att göra färre saker bättre. Så innan vi drar på och gör för mycket ska vi vara säkra på att vi dels klarar av att göra det vi redan gör, och dels att vi har både kapacitet och potential på det vi tar oss för att göra.
u/eyewoo efterfrågar även en tydligare ”AIK-fiering” i samband med våra hemmamatcher, och undrar varför det inte arrangeras mer aktiviteter på och kring NA förutom Gnagisland? Som exempel nämns öltält, flaggmålning, bås där supportergrupperna kan sälja souvenirer, representation från Den Svarta Massan, nåt podium där Radio Råsunda och andra artister kan köra live, souvenirstånd från AIK Shop, AIK-nätverket kan ges möjlighet att lyfta de engagerade företagen, några snabbmatstånd med käk till rimliga priser, osv. Utanför arenan menar han då? Ja, u/eyewoo såg framför sig att man verkligen känner av en stämning av AIK-match och hela Dalvägen är en AIK-gata, just för att det i princip bara är företagsbyggnader längs med den gatan och inte stör folk som bor i området. Låter som en dröm tycker jag spontant, men vi har inte kapacitet att klara av det med vår organisation. Det ironiska med det där är att om jag åker runt i Europa och tittar på klubbar, så ju mer publik du drar, desto mer växer din organisation, men desto mindre blir behovet av att skapa sånt, för publiken är där ändå. Så det finns ett moment 22 i det där. Anledningen till att u/eyewoo tog upp frågan var att atmosfären av matchdag var mycket starkare på Råsunda och har inte funnits på samma sätt sen flytten. Vi gör betydligt mer idag än vad vi gjorde på Råsunda, så atmosfären på matchdag på Råsunda handlade mer om Råsunda än det AIK:s organisation gjorde. Det han beskriver i frågan låter helt fantastiskt, men vi som organisation skulle helt ärligt inte ha kapacitet att klara av att göra det. Vi har inte de resurserna, och vi har inte ekonomin för att kunna tillsätta de resurserna, vilket gör att vi får jobba med de medel som står till buds. Sen var det flera delar av det han sa, aktivering från supportergrupperingar och Den Svarta Massan, det är ju inget som hindrar. Det med supportergrupperingar, Den Svarta Massan och nätverket, det skulle vi kunna ordna om initiativet kommer från någon annan. Men jag tror att ställer du frågan till supportergrupperingarna kommer de säga samma sak – ”Vi mäktar inte med” – för det är ett jättejobb att kunna ta hand om den där typen av aktiveringar, så vi måste jobba med de resurser vi har. Däremot ska jag svara att AIK-profilering och AIK-fiering inne i arenan, där riktar vi våra blickar, för där kan vi göra betydligt mer! Kan du säga något om vad ni har för tankar och idéer kring hur ni ska göra det? Det handlar om hur du ska känna att det är AIK. Det kan vara subtila saker. Jag tänker nu t.ex. (utan att du får något löfte, det här är som sagt bara på tankestadiet) att de betongfundament som är runtom är gråa. På läktare 3 finns t.ex. skynket, som för övrigt är ett annat sorgebarn! Det är jättedåligt. Det är ju bra så till vida att arenan inte känns tom, men du kanske menar akustikmässigt? Nej, jag menar att det är så fladdrigt. Det blir inte en stum avskärmning i den bemärkelsen, och det har sina orsaker. Det är ju inte de som arbetar på arenans fel på något sätt, utan det är tekniska utmaningar som gör att det inte funkar där, men vi behöver titta på det iallafall. Sen är det likt ett grått betongband runtom hela där [läktare 3, där skynket är fäst]. Det skulle man lätt kunna göra svartgult istället. Då tycker många att vi inte ska dra våra blickar till läktare 3, och det håller jag med om, men står du på Norra t.ex. så får du det i blickfånget. Om du tittar ut över arenarummet så får du det i blickfånget ändå. I biljettförsäljningen finns det ju avspärrningar t.ex. som vi behöver göra, tekniska avspärrningar, säkerhetsavspärrningar eller liknande, på vissa matcher. Där kan vi också göra AIK-brandat. Allt för att få det att kännas mer AIK. Sen får det inte bli plastigt. Det absolut bästa är om det kommer genuint från supporterrörelsen. Det behöver inte vara de organiserade grupperna. Jag tycker AIK-supportrar generellt som lyfter fram sin egen flagghängning t.ex., då kan AIK som organisation vara en katalysator för det. Vi hjälper er med att skapa den inramningen. För jag är lite motståndare också till att AIK ska pracka på en inramning på våra supportrar, för då blir det att jag ska diktera vad du tycker är en bra inramning för AIK, och det är inte riktigt rätt. En stor del av mitt arbete handlar ju snarare om att snappa upp såna signaler - Vad tycker supportrar skulle vara en bra inramning?
”Varför verkar det vara beslutat att mat/dryck/snacks och kioskservice måste fullständigt suga livsglädjen ur en på AIKs arena?” frågar u/eyewoo. Hahaha. Nej, det är ju naturligtvis inte beslutat så. Ja, vi har absolut en utmaning med att vårt kioskutbud, pris, logistik, ja hela upplevelsen av mat och dryck är inte hundraprocentig ska jag säga. En del kan man titta på den restauratör som driver kioskerna på arenan, en del kan man också titta tillbaka till oss som klubb och titta på hur vi kommunicerar kring var olika matutbud finns. Jag tycker att vi är dåliga i synk med att kommunicera det där. För att ta ett exempel möts man ibland av en stor kö, och när man kommer fram så är kaffet slut. Det är ju inte bra att det kan se ut så. Att då inte ha hittat en möjlighet där vi vet att kiosken på hörnet har kaffe kvar, och kunna berätta att det är 30 meter till kaffet innan du ställer dig i kön, där behöver vi hitta en synk. Eller rent utbudsmässigt. Folk säger att det är så dåligt utbud. Men då vet inte du att vi har en tex-mex-kiosk nere i sydvästra hörnet t.ex. som var precis det du sökte. Så det är dels en kommunikationsmiss från oss gentemot publiken tycker jag, dels samtal med arenarestauratören kring hur vi ska göra. Vi vill ju naturligtvis att de ska ha öppet så mycket som möjligt, så många kassor som möjligt hela tiden, med så mycket personal som möjligt, så långa tider som möjligt, så mycket varor som möjligt till så låga priser som möjligt. Men det blir svårt för dem att driva en affär på det, så våra intressen kan ibland skilja sig.
Som avslutning på medlemsfrågorna undrar u/eyewoo om AIK tänkt på att jobba mer med ambassadörskap i olika communities runtom Stockholm och erbjuda transportmöjligheter och eventuellt rabatterade biljetter? Jätte-mycket har vi tänkt på det, och vi har verkligen försökt att knäcka nöten i hur det ska gå! Vi gjorde ett försök i vintras som inte alls föll väl ut. Återigen, det hänger på människors engagemang, och jag känner ibland att vi som klubb inte kan ställa krav på AIK-supportrar att du ska göra det här. Antingen får vi då ta resurser härifrån, vilket då har en begränsning i ekonomi eller i befintlig personalstyrka så att vi inte bränner ut folk, eller så måste det komma självmant från människor. Återigen, då får vi vara katalysatorn för ambassadörskapet. Men jag är verkligen jätte-mån om att hitta ett bra, smidigt och enkelt sätt att få människor att vara ambassadörer för sin närregion! Tesen för mig är att fotboll handlar om gemenskap. Sen har vi olika målgrupper. Visst, vissa kommer till matchen för att se spelet 100%, struntar i atmosfären, struntar i allting annat, det är bara för att titta på sporten. Men jag tror att majoriteten av alla som går på AIK:s matcher gör det p.g.a. gemenskap. Det är ett bra sätt att hålla igång dina kontakter, eller som jag beskrev med mig, nånting som jag gör med min son som var väldigt viktigt. Det gör att om vi hittar den möjligheten för människor att kunna bygga sitt eget community där de bor så vore det fantastiskt för AIK. Jag vill verkligen sträcka ut en hand. Vi vill verkligen jobba med den här frågan. Det är en jätterelevant fråga.
 
Vi pratade tidigare om hur det stundande gruppspelet i Svenska Cupen ingår i årskortet. Denna vecka [läs förra veckan] har våra årskortsinnehavare haft exklusiv förtur på cupbiljetterna, vilket självklart kommer gälla även vid eventuellt slutspel. Var kan man få tag på cupbiljetter, eller ännu bättre – ett årskort? Ett eventuellt slutspel i Svenska Cupen kommer vi spela på Nationalarenan. Slutspelsmatcherna ingår inte i årskorten, men årskortsinnehavare kommer få förtur för att köpa biljetter till eventuellt slutspel. De här biljetterna [till gruppspelsmatcherna] har ju ingått i årskorten, och vi har ju ändå inte kunnat tillgodose alla årskortsinnehavare med biljett. Det är ju ett problem. Vad vi gjorde då var att vi lade till träningsmatcherna mot Karlstad och Västerås så att de också ingick i årskorten. Så i AIK:s årskort kunde du egentligen få tilldelat 19 matcher, men kapaciteten var begränsad. Det visste vi ju inte när vi släppte upp årskorten. Som svar på din fråga, när det gäller eventuellt slutspel i Svenska Cupen, då kommer årskortsinnehavare att få förtur för att köpa biljetter. Cupbiljetterna till gruppen är dock slut. Årskort köper du enklast på årskort.se eller i AIK Shop, medan biljetter till eventuellt slutspel köps på AIKbiljett.se.
Avslutningsvis, är det något annat du själv vill förmedla till alla Gnagare där ute? Det stora steget för att åter göra AIK till Sveriges största publiklag, som vi egentligen ska vara, handlar om att gå på matcher. Jag och hela AIK är ju väldigt ödmjuka för att det finns skäl till att du inte går på matcherna. Jag vill inte vara dömande på något sätt. Jag har själv varit i perioder då jag inte kan gå på matcher så mycket. Det är fullt förståeligt, så är det. Livet kommer emellan, så det är inga konstigheter. Men alla initiativ som gör att vi kan underlätta för människor att gå med på matcher, eller där supportrar själva (som i det här ambassadörfallet) har möjlighet att själva bidra till att fler går oftare på matcher, är en fantastisk gärning för AIK! Inte bara ekonomiskt för de biljetterna som säljs där, utan med devisen ”många bäckar små” kommer vi skapa en sådan inramning som gör att vi höjer vår lägstanivå så pass mycket att vi får ett självdrag i försäljningen. Det är väl uppmaningen. Om alla kan gå på 1-2 matcher mer per år än vad man gör (så vida du inte är en sån här som gör perfekta säsonger hela tiden så att säga) så är det otroligt mycket värt! Kan alla tänka på att försöka introducera AIK för 1-2 personer till under året nån gång så är det fantastiskt värt! Så jag vill verkligen sträcka ut handen - Hjälp oss som klubb att växa.
Tusen tack för alla svar och för din tid, Fredrik! Vi på AIK ser fram emot fler intervjuer med dig i framtiden! Grymt! Tack själv!
submitted by AIK-intervjuer to AIK [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2013.01.04 16:40 0tso Sweddit, är det någon annan som växt upp med Montessori-pedagogik? Hur påverkar det ert liv idag?

Hej alla glada!
Jag gick på ett Montessori-dagis jag tyvärr inte minns namnet på, men som låg i Bofills båge (för er bönder som läser detta så är det alltså parken vid Medis som året runt är fylld med opiattorskar, varför det nu skulle vara intressant att veta. I Stockholm, om den dryga tonen inte förtäljde det) och sedan låg- och mellanstadiet på Södermalmsskolan tills jag började i en friskola i ÅK 6.
Jag har aldrig reflekterat över vad Montessori har betytt för min utveckling som människa, och är nyfiken på om någon annan kanske gjort det?
Varning: texten nedan är väldigt lång, tråkig och rätt osammanhängande varför risk för gäspningar och i värsta fall sömn förekommer.
När jag började i en väldigt flummig friskola så kände i alla fall jag att jag hade mycket bättre förutsättningar än mina kamrater som hade en "vanlig" skolgång i ryggen. Vi hade väldigt mycket frihet (alldeles för mycket frihet skulle jag säga såhär i efterhand) och för att visa att vi lärt oss det vi borde kunna så var man tvungen att göra prov eller skriva uppsatser för att klättra ett "steg".
Medan många av mina kamrater spenderade hela dagen i skolan och en stor del av sin fritid framför läxor, så lekte jag mest på dagarna eller åkte på spännande utflykter med tunnelbanan. En annan aktivitet som jag förmodligen spenderade mer tid på än skolarbetet var leken "Kronan". Att förstå vad man skulle ha lärt sig under ett "Steg" var extremt lätt för mig, eftersom jag har ganska lätt för att ta till mig information, och jag fick hyfsat bra betyg när jag gick ut 9:an (250poäng om jag minns rätt) speciellt med tanke på hur lite tid jag faktiskt spenderade på skolan.
När jag sedan började gymnasiet var det ungefär samma sak. Jag spenderade allllldeles för lite tid på skolarbetet, men lyckades ändå komma undan med det. Eftersom att jag gick en ganska "svår" linje så fungerade min "taktik" sämre och sämre med åren, och nu när jag är gammal och vis förstår jag precis hur dumt det var.
Vart vill jag då komma med det här? Jo, först vill jag understryka för de läsare som är i högstadieåldern att det är SKITDUMT att inte fokusera på skolan, och hur kul det än är att "hänga" eller vad man kallar "Att stå utanför konsum i grupp och se dum ut" idag, så kommer du en dag ångra att du inte tog chansen! Sedan vill jag mena att min Montessori-tid har gjort mig väldigt bra och framför allt effektiv på att ta till mig och sortera information.
Sedan jag gick ut gymnasiet 2008 har jag arbetat med IT, och varje dag blir jag förundrad över hur svårt det är för människor att... fatta saker. Inte bara kunderna utan även mina (mycket duktiga) kollegor har så otroligt svårt för att förstå system, alltså det som ens arbete går ut på och fokuserar istället på att lära sig funktioner, utan att reflektera över att knappen man trycker på i en ruta påverkar en databas på andra sidan kontoret. Det är lite svårt att förklara, och jag har inte funderat så mycket på det innan jag skapade den här posten. Men i brist på bättre ordval tycker jag att mitt "helhetstänk" är hundra gånger mer utvecklat än t.ex. de chefer jag haft som gått prestigefulla högskoleutbildningar.
Jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om Montessori-modellen, men en sak jag minns väldigt tydligt är att varje morgon så fick vi välja mellan att berätta om en intressant händelse, eller att fröknarna tog fram en ny leksak. Att från barnsben vara van vid att ta "ett steg i taget" är vad jag tror har gjort mig så bra på att tänka logiskt, och sortera information som är viktig och kassera oviktig dito.
Varje gång jag varit på ett möte eller gått en utbildning i någonting brukar mina kollegor fråga mig något om det vi lärt oss. Då vet jag alltid vad det handlar om, och om jag inte kan svara på frågan så kan jag snabbt och enkelt slå upp den på google/kunskapsdatabaser. Skulle jag inte veta det (och utbildaren faktiskt har gått igenom det) så har jag skrivit ned några nyckelord i mitt anteckningsblock som gör att man kan lägga ihop 2 och 2 och lösa problemet. Kollar jag i min kollegas anteckningsblock så tar halva blocket upp en transkribering av allt som sagts under mötet, och sedan på andra halvan av blocket så har hxn tröttnat på livet och istället ritat blommor och dagdrömt, eftersom att personens hjärna är fylld av onödig information som inte har filtrerats bort.
Jag har väldigt dålig kontakt med mina gamla skolkamrater och har inga andra vänner som gått Montessori. Därför är jag väldigt intresserad av att höra om era erfarenheter! De saker jag förknippar med Montessori kanske bara är "hur jag är" och jag hade varit precis lika dålig/bra på det om jag hade gått i "vanlig" skola.
Hoppas att inte allt för många somnade efter det här berget av text. Att skriva denna posten var i alla fall ett bra sätt för mig att hålla mig vaken på tills klockan slagit 5 och jag äntligen får stämpla ut!
Nu har jag inga planer på att skaffa mig någon sådan inom en överskådlig framtid, men hade jag haft någon avkomma så hade jag med största sannorlikhet placerat den i Montessoridagis/skola.
Tack på förhud, och trevlig helg!
submitted by 0tso to sweden [link] [comments]


VLOGG: JAG HAR STULIT FRÅN MITT EX... SINGLE-PLAYERVECKAN  CONTROL  LIVESTREAM Afrodite Edreflo - YouTube Checklista när du planerar att bygga hus - fem tips  BYGGA HUS STORYTIME  ▶Misshandlad Av Mitt Ex - HELA historien ! HÖSTRENSA GARDEROBEN MED MIG

”Mitt ex träffade en ny, och glömde mig – vad ska jag göra ...

  1. VLOGG: JAG HAR STULIT FRÅN MITT EX...
  2. SINGLE-PLAYERVECKAN CONTROL LIVESTREAM
  3. Afrodite Edreflo - YouTube
  4. Checklista när du planerar att bygga hus - fem tips BYGGA HUS
  5. STORYTIME ▶Misshandlad Av Mitt Ex - HELA historien !
  6. HÖSTRENSA GARDEROBEN MED MIG
  7. #139 - Njut dig till framgång och låt livet kännas lika bra som det är! Med vår coach Moa Diseborn

Hej bästa! ♥ Har du höstrensat garderoben än? Eller brukar du ens göra det? Berätta jättegärna hur du brukar sortera din garderob, jag är ärligt talat jätteintresserad av att veta haha ... 20, Sverige Blog: http://affys.se Contact/Sponsorship: [email protected] Instagram/twitter; afroditeedreflo Använd Shazaam eller någon liknande funktion för att ta reda på vilken musik det är. På kanalen spelas det mesta, Fortnite, BF:V, Xbox, PS4, Switch och allt som faller mig i smaken. Var är norr, söder - eller som man oftast brukar tänka, var är eftermiddags kvällssolen - så att uteplatsen hamnar åt rätt håll. Tänk på omgivande förutsättningar. ↓↓↓ INFO ↓↓↓↓↓↓↓↓↓LÄS↓↓↓↓↓↓ HEEJ! ang att jag stulit hans tröja. Tror ärligt jag fått den, haha. Annars skulle han tagit den ... I avsnittet pratar vi nämligen om att det är lätt att tänka: – 'En person som jag [med mitt yrke / min ålder / status] borde [göra / vara intresserad av / ägna mig åt / äga / ha] t.ex ... Har nu bestämt mig för att göra en STORYTIME alltså EN VIDEO DÄR JAG BERÄTTAR ALLT OM MITT EX! Allt hemskt jag fick gå igenom under 1 års tid och mer..Saker jag inte sagt till någon.